Nidum VI

Regn igen, men den här gången avstannade inte lajvet, om än att det istället gav en hel del offande i lägrets tält. I mitt fall väljer jag hellre det än att allt annat skulle stannat av eller gått hackigt helgen igenom.

Återigen är det svårt att minnas allt och än mer i rätt ordning. Det är många faktorer som spelar in på lajv och var och varannnan besökare spelar en viss roll i sådana här event. Likväl ämnar jag, ännu en gång, göra ett försök att sammanfatta just vad som hände. Here goes!

Jag spelade denna helg en ung adelsdam som flytt undan "Storkonungens" soldater då de stormade min fars lilla borg i mening att jaga bort alla Limajdyrkare från det land som han tagit till sitt. I tumultet blev jag av med hela min familj men såg en grupp människor i fjärran på väg bort. Springande kom jag slutligen ikapp dem, bara för att inse att min familj inte var bland dem. Eftersom borgens marker stod i brand bakom mig så vågade jag inte återvända utan följde med denna okända grupp människor.

Fyra måndader senare är vi i svartlandet. Ett ogästvänligt skogslandskap som tycks innehålla allt man kan tänka sig. orcher som jag tidigare bara trott fanns i sagor att skrämam barn med. Knytt. Mörkeralver. Onda andar. You name it.

Vår grupp har slagit oss samman med andra flyktingar nyligen, men i denna större grupp märks det redan en viss uppdelning. Själv drar jag mig mot grevinnan, som liksom jag är en ogift adelsdam som öskar annat i livet än att leva bland pick och pack i en skog där vi inte alls känner oss välkomna.

Så småningom börjar en utav våra två religiösa ledare, den manliga Tibrand, utmärka sig i och med att han önskar ett mansstort blodsoffer i Limajs ära. Bara det var väl illa nog med tanke på att vi inte hade några allierade i en skog där alla tycktes vilja bli av med oss, men när han så småningom önskade livet av specifika människor och till slut även en önskan om att offra spädbarn blev jag allt mer illvillig till hans fortsatta existens. Än mer då han bjudit in mörkeralver att bevittna det hela. Mina försök att övertala prästinnan om det goda i att offra prästen föll dock inte henne i smaken trots mina goda argument:
1. Vi blir av med den allt mer aggressiva prästen
2. Limaj kan väl inte annat än uppskatta ett så högt offer
3. Mörkeralvernas inbjudan blir inte struken och därmed blir de inte heller besvikna.

Prästen lever alltså vidare och i och med detta börjar jag själv se fiender i vårt eget läger. Några jag tidigt pekade ut som opålitliga var den rundlagde självplågande bonden, den långa skäggiga bonden med allt för mycket attityd, de båda manliga stadsborna. De, skulle det visa sig, var alla mer eller mindre opålitliga.
Dock utsattes även de två yngsta pojkarna i lägret för min misstänksamhet en tid, men den släppte jag snart. Ett gott val för det märktes åtminstone inte av något svek hos dem.

En av de våra dör och ses senare gå igen. Det fanns en nekromantiker på området! Denna kunskap är det som mest skakar om min uppfattning om livet mer än något annat jag lyckades träffa på under lajvets gång.

Prästen lämnar slutligen vårt läger. Onekligen har han uppfattat att åtminstrone några av oss önskar hans bortfall.

Vi flyktingar får även ett brev i vår ägo. Med detta kommer en massa tecken och några ledtrådar om hur man översätter dem till ord man förstår. Det är en uppgift jag tar mig an. Långt hinner jag dock inte innan jag meddelas att vår "Präst" sökt sig till mörkeralverna och lejt vår alkemist till att droga ner oss. Vi får en önskan om att ligga som döda tills en signal ges då vi ska överumpla vår "gode vän" och hans anhang.

Något går fel. Ingen signal kommer och det kommer fler orcher än vi räknat med. Alkemisten flyr och själv ser jag inte mycket från min plats på marken. Vid ett tillfälle försöker jag dock få tag på prästen i mening med att dra omkull honom, men missar! Prygel och hot om försälning blir min lön innan jag förgäves försökte muta en orch att släppa mig fri bara för att istället nockas.

När jag vaknar är orcher och präst borta, men bara för en tid får jag höra. Vi som är kvar flyr platsen men stannar i närheten när Tibrand återvänder och säljer vår preästinnas kropp till nekromantikern. Nu börjar jag bli lite bitter. Milt sagt.

I en hastig reträtt blir jag av med resten av gruppen. I ett försök att finna dem vandrar jag slutligen ut ensam i skogen men kommer ut vid mörkeralvernas läger! Ingen hör mig och jag lämnar ett visitkort i form av en lina från lägret och en linneduk i ändan.

Slutligen finner jag dem och vi somnar till slut i tältet efter lite offande och sång. Vaknar på morgonen utav att det ropas av rustningsklädda folk utanför; Storkonungens soldater har kommit till skogen.

Lajvet är slut.
Och jag är trött, men nöjd. Trots regn och fuktighet.