Tisdag

Det började så segt så segt idag. Jag var för trött, eller helt enkelt bara sjukt omotiverad, att lämna min säng och katten tyckte detsamma så vi sov och drog oss för att gå upp i stort båda två. Till slut kunde jag dock inte ignorera faktumet att jag kunde ligga kvar hela dygnet om jag inte gjorde något åt det, så med ens satt jag upp och gick för att kolla posten. Då var klockan fem.

Fick brev från både polisen och mitt gamla jobb. Polisen meddelade att jag inte fick tjänsten jag sökt där, vilket inte förvånade mig, men det är ovanligt att man får svar alls. Mitt ex-jobb skickade däremot pengar! Det var lite roligare däremot för nu kan jag köpa mat igen. Lite "riktig" mat. Fylla på potatisförrådet, köpa kött osv. Dessutom passade jag på att kolla SJ eftersom jag tänkt åka ner till Skåne och Malmö igen.

Efter lite rotande hittade jeg en tur och returresa för totalt 202:-! OMG! Inga tivel där, jag bokade upp mig! Om jag så skulle bli tvungen att gå på arbetsintervju då, eller faktiskt får ett jobb till dess, är utgiften inte så blodig att jag inte kan hantera det. Det känns jävligt skönt. Och än skönare ska det bli att få komma "hem", om ingte oväntat händer, för det insåg jag idag när jag pratade med min gamla mor. Skåne är alltid hem och kommer alltid att vara, om jag så vore 80 år. Vissa ränder går helt enkelt aldrig ur.

Hästtider?!

Åh shit! Det är helt sjukt, men jag har redan fått svar från tjejen som hade annonserat om en medryttare och hon verkade intresserad! Det är visst inte detsamma som att det är färdigt och klart, men bara det att jag redan igår hade fått svar får mig att känna mig upprymd! Det är en quaterhäst jag ska få möta och hon i sig är intresserad av Westernridning. Bara det! Det kanske innebär att jag då också får chans att faktiskt lära mig Western också!

Grejen är det att jag inte ha någon hjälm här och den i Malmö borde bytas ut sedan en evighet tillbaka så det är kanske tid att skaffa mig en ny? Jag har verkligen inte råd just nu, men å andra sidan är det dumt att köpa en ny innan det faktiskt är klart. Om vi kommer till provridning så kan jag säkert få låna någon hjälm eller så, annars kanske jag skulle be morsan skicka upp den gamla.. Ja, det ska jag nog göra.

Oh! Tänk om jag blir hästmänniska igen!

Småtankar

Allt är bra igen. Händelsen i Linköping jag nämnt i mitt tidigare inlägg har ordnat upp sig till det bästa och febern är borta för mig att må som jag ska igen. Därmed har jag sökt nytt jobb på Kungsberget här i Gävletrakten, som är en skidaläggning så det är vad av jobb jag hoppas på i nuläget.

I övrigt var jag och Porthos ute i skogen idag och stötte på nya älgspår med tillhörande avföring. Efter det var katten skitorolig och höll sig uppe på mina axlar eller på en stubbe medan jag letade svamp. Ingen tur den här gången heller, kom hem med två gamla kantareller som jag nu ska göra lite pastasås på. Tur att de har stora svampar här uppe annars hade det inte räckt till något alls.

Kom hem och kände mig lite trött. Är sjukt hur skönt slö man blir av att vara ute och knata i skog och mark i några timmar. Kom också på att jag var ganska kall om händer och fingrar och blev med ens medveten om hur mysigt det hade varit att gosa med någon på sängen och bara mysa och lufta tankarna. Det är inte första gången jag känner så, absolut inte, men det har blivit mer och mer av det under det senaste halvåret. Det oroar mig lite, inte minst därför att jag inte vill bli en av "dem" som inte kan tänka på annat än att hitta en partner, och som tar till sig vem som helst bara för att stilla behovet.

Nu är det väl inte så många som tror om mig att jag skulle göra så och kanske gör jag inte ens det själv. Samtidigt är jag nog lite rädd, vilket låter skitlöjligt. Men sex år som singel sätter nog sina spår och även om jag mycket väl kan se mig dela mitt liv med någon så vet jag inte vem. Dessutom tror jag att jag är minst lika rädd för att det inte ska hålla om jag väl kommer till den punkt att jag hittat en trevlig kille att umgås med på sådan nivå. Kanske är det fläckat av mitt tidigare förhållande, som dessutom var mitt första "riktiga". Men å andra sidan, kanske inte. Jag vet inte och kanske skulle jag "hoppat upp i sadeln" igen vid ett tidigare tillfälle, men jag -vill- kunna leva med en person jag binder mig så till och någon sådan har jag inte hittat ännu. Eller så har jag bara vägrat tänka på saken.

Så där har vi mig i ett nötskal. Jag verkar ofta så framåt och burdus och har inga problem med att hångla upp folk, eller dra snuskiga skämt eller flytta till platser jag inte känner till, men när det kommer till känslor som har med kärlek att göra är jag som.. som.. en mus. Bättre fly än illa fäkta.

Kom också fram till att all fritid jag har nu knappast gör saken bättre så i mening med att kväva dessa tankar så har jag svarat på en annons kring att bli medryttare till en häst idag. Har saknat tiden med hästarna länge nu och ridskola känns inte lockande, så varför inte? Och om jag inte fåt napp snart så ska jag ta kontakt med ett katthem här i Gävle som behöver volontärer. Bara jag får gjort annat än att sitta här och söka jobb, spela World of Warcraft, eller spela rollspel över nätet kan saker trots allt inte bli annat än bättre!

Resa?

Jag har faktiskt just börjat glo efter resor till Paris, inklusive hotell och har kommit fram till att jag kan komma undan med flygresa, sovplats och inträde på Louvren för si sådär två tusen kronor. För två personer. Det innebär säkert att jag kan få ner priset lite eftersom jag troligtvis kommer fara iväg själv, om jag kommer så långt. Men i alla fall så tycker jag att priset är helt okey! Jag trodde det skulle vara mycket blodigare. Fast det ska ju ändå vara billigare i Paris än England, fast med hur mycket / lite är ju inte sagt.

Känns lite underligt att jag spanar på en sådan resa. Jag kan väl totalt tio ord på franska men min syster har garanterat mig om att om jag bara kommer ihåg att säga "Bonjuor" så ska det gå att vifta till sig resten genom kropsspråk och lite god vilja. Bara man var hövlig skulle det visst gå att få hjälp med allt och jag litar på henne eftersom hon åkte på en sista minutenresa till just de franska alperna och klarade sig utmärkt. Dessutom kan hon nog inte ens tio franska ord -efter- sin resa.

Annars är det tänkt att jag ska ta mig ner till Skåne i slutet på månade att bevittna min Fasters adoptivsdotters dop och hälsa på familj och vänner. Allt hänger på att jag får pengar av A-kassan som jag ska, men hittills ser det fortfarande rätt så ljust ut.

I övrigt fick jag äntligen hämtat min mobil idag, som ersättning för min gamla jag blev av med. Vad folk hade glömt berätta (påminna?) mig om var självrisken.. Så vips så var jag ytterligare 600:- fattigare. *suck* Har dessutom legat med feber och illamående i några dagar så jag känner mig fortfarande urlakad på mycket energi. Bara två situps och mjölksyran sprudlade i kroppen på mig. Slarvade lite med min träning light under helgen i Linköping men har försökt ta igen det igen trots brist på energi.

Helgen i Linköping var dessutom trevlig med inköp av kläder till Snigel och nya skor till mig (vilket verkligen behövdes). Flera nya bekantskaper skaffades på festen och jag både åt och bjöd på kräftor och bröd samt gjorde drinker som tydligen uppskattades. Med andra ord var det riktigt trevligt och jag tackar Haltageten (aka Jocke) för inbjudan. Dessvärre lyckades jag också såra en person djupt som jag aldrig haft för mening att såra och det svider ganska hårt, men med tanke på att personen i fråga säkert känner sig än värre så har jag knappast någon rätt att klaga. Ändå känns det lite som mig i stort. Jag blir så insnöad på vad jag vill ha fram att jag inte tänker på hur mina ord låter för andra och jag verkar aldrig lära mig heller. Det är synd. Riktigt synd.

Himelska änglar

Vilken seg natt! För det första kunde jag inte somna vid tolv när filmen tagit slut, trots min lilla gymnastiktid och min nya playlist på iTunes, sen vaknade jag flera gånger av att katten ville annat än sova, sedan av att solen gick upp och att Carina skickade ännu ett av sina dumma mess och att katten vaknade igen...

Och eftersom jag inte kunde somna låg jag ett tag och tänkte. Hade just sett filmen The Prophecy som handlar om hur några av himlens änglar kommer ner till jorden och blir "mänskliga" för att hitta en svart själ som tillhört en soldat, för att på så vis avsluta ett pågående krig i himlen.

I efterhand fick det mig att tänka på änglar och deras egentliga betydelse. Jag har fastnat för idén att de inte är så genuint vänliga. För det är som de sa i filmen; Gud skickar änglar när han vill bestraffa någon, elelr göra ett exempel, lika väl som att han skickar dem som budbärare. "Ena vingen alltid fläckad i blod" som de uttryckte det. Jag gillar också vad de har gjort i Constantin, nämligen givit alla änglarna rovfågelsvingar. Fick också en vision av hur en av änglarna står vilad mot sitt spjut med blicken fäst på betraktaren i ett milt neutralt uttryck med bruna vingar hopfällda på ryggen, lite grann som om han funderar på att anfalla eller ej. Jag önskar jag hade förmågan att teckna ner det så jag kunde visa upp världen, men faktum är att jag inte skulle kunan göra min bild rättvisa om så en miljon år.

Så fick jag, mitt i natten, en idé. Louvren. Jag vill fara till Frankrike och Paris och besöka Louvren. Ett helgbesök kanske, eller för några få arbetslösa dagar mitt i veckan. Kanske med sällskap, ifall någon vill ställa upp, kanske ensam. Min brist på kunskaper i Franska kan jag säkert lösa och på sätt och vis blir det ju ett äventyr. Jag ska bara kolla upp lite fakta först.

Och innan dess, ska jag in till Gävle och besöka den här Rekryteringschansen. Håll tummarna för mig.

Tankeverksamhet

Min dygnsrytm är fuckad. Det är kanske inte annat än väntat heller eftersom jag är så lite morgontrött man bara kan bli, vilket innebär att jag nyligen vaknade och just har ätit frukost. Nåja, så är det när man är arbetslös.

Hade en liten funderare igår efter det att jag sett färdigt på Batman Begins och mer eller mindre bara väntade på att somna. Om knappt ett år är jag tjugofem år. Det är väl inte mer än väntat med tanke på att jag är tjugofyra nu, men det är en rätt viktig ålder enligt svensk tradition, av någon skum anledning, vilket innebär att jag vill ha en stor fest.

Nu till "problemet" (Gudars vad jag är bra på att samla på mig I-landsproblem!) som helt enkelt består i var jag ska ha festen! Jag vet för farao inte ens var jag bor vid den tidpunkten och jag har ingenting som tyder det minsta lilla på att jag skulle bo kvar här. Har fortfarande ingen eller inget som binder mig till en plats och det ger mig visserligen en rätt schysst känsla, ungefär som om jag vore en vagabond, men samtidigt ger det inte mig heller en möjlighet att planera alls. Och pengarna? Kommer jag att ha råd att kunna göra det hela just som jag vill? Bjuda alla som betyder minsta lilla för mig, och deras anhöriga, att ställa upp med jättefest i stil med vad Erik kunde frambringa på hans tjugofemårsfest?

Naturligtvis får jag väl modda lite efter hur läget ser ut när det närmar sig den tidpunkten, men jag hann ändå känna ett litet stygn av oro. Till skillnad från de övriga som jag vet har fyllt tjugofem, eller ens är i min nuvarande ålder, så är jag så mycket mer... oplanerad. Om det nu är rätt ord. Varför tycks det ibland som att alla andra egentligen har koll på vad de vill göra och med vilka de vill göra det, medan jag bara driver omkring för att komma på det inom sin tid? Det känns lite skumt.

I övrigt så har jag börjat på ett litet projekt. Jag ska göra tio falska armhävningar (du vet den där man har knäna i marken) och tio situps morgonen och just innan jag går och lägger mig på kvällen. Så ska jag köra i en vecka innan jag ökar med tio till. Det är lite inspirerat från min kompis Snigel (aka Olle) som gör så i allt nytt han tar sig för - att öka succesivt alltså. Nu har jag inte samma starka mentalitet som han har, men jag tänker ändå ge det ett försök och se om jag inte kan vidbehålla det. Allt för att jag ska kunna behålla lite av min "form" och kanske till och med få lite bättre stryka. Kanske är det också för att jag ska ha något regelbundet att göra.

I morgon blir det att åka in till stan redan vid halv tio (Jisses!) för att vara med på något rekryteringsjippo som arbetsförmedlingen har ordnat. Vem vet, det kanske slutar med att jag får gå på någon intervju om inget annat.