Småtankar

Allt är bra igen. Händelsen i Linköping jag nämnt i mitt tidigare inlägg har ordnat upp sig till det bästa och febern är borta för mig att må som jag ska igen. Därmed har jag sökt nytt jobb på Kungsberget här i Gävletrakten, som är en skidaläggning så det är vad av jobb jag hoppas på i nuläget.

I övrigt var jag och Porthos ute i skogen idag och stötte på nya älgspår med tillhörande avföring. Efter det var katten skitorolig och höll sig uppe på mina axlar eller på en stubbe medan jag letade svamp. Ingen tur den här gången heller, kom hem med två gamla kantareller som jag nu ska göra lite pastasås på. Tur att de har stora svampar här uppe annars hade det inte räckt till något alls.

Kom hem och kände mig lite trött. Är sjukt hur skönt slö man blir av att vara ute och knata i skog och mark i några timmar. Kom också på att jag var ganska kall om händer och fingrar och blev med ens medveten om hur mysigt det hade varit att gosa med någon på sängen och bara mysa och lufta tankarna. Det är inte första gången jag känner så, absolut inte, men det har blivit mer och mer av det under det senaste halvåret. Det oroar mig lite, inte minst därför att jag inte vill bli en av "dem" som inte kan tänka på annat än att hitta en partner, och som tar till sig vem som helst bara för att stilla behovet.

Nu är det väl inte så många som tror om mig att jag skulle göra så och kanske gör jag inte ens det själv. Samtidigt är jag nog lite rädd, vilket låter skitlöjligt. Men sex år som singel sätter nog sina spår och även om jag mycket väl kan se mig dela mitt liv med någon så vet jag inte vem. Dessutom tror jag att jag är minst lika rädd för att det inte ska hålla om jag väl kommer till den punkt att jag hittat en trevlig kille att umgås med på sådan nivå. Kanske är det fläckat av mitt tidigare förhållande, som dessutom var mitt första "riktiga". Men å andra sidan, kanske inte. Jag vet inte och kanske skulle jag "hoppat upp i sadeln" igen vid ett tidigare tillfälle, men jag -vill- kunna leva med en person jag binder mig så till och någon sådan har jag inte hittat ännu. Eller så har jag bara vägrat tänka på saken.

Så där har vi mig i ett nötskal. Jag verkar ofta så framåt och burdus och har inga problem med att hångla upp folk, eller dra snuskiga skämt eller flytta till platser jag inte känner till, men när det kommer till känslor som har med kärlek att göra är jag som.. som.. en mus. Bättre fly än illa fäkta.

Kom också fram till att all fritid jag har nu knappast gör saken bättre så i mening med att kväva dessa tankar så har jag svarat på en annons kring att bli medryttare till en häst idag. Har saknat tiden med hästarna länge nu och ridskola känns inte lockande, så varför inte? Och om jag inte fåt napp snart så ska jag ta kontakt med ett katthem här i Gävle som behöver volontärer. Bara jag får gjort annat än att sitta här och söka jobb, spela World of Warcraft, eller spela rollspel över nätet kan saker trots allt inte bli annat än bättre!