Ätternas rike

Detta får nog påstås vara mitt tråkigaste lajv hittills. Det säger inte så mycket därför att det bara är mitt fjärde totalt och jag ändå inte hann med att ha det alltför tråkigt, men sanningen är ändå sådan. Och varför var det tråkigt? Enkelt; det regnade. Och då menade jag inte att det duggade eller kom små korta regnskurar. detta var snarare ett rktigt försenat midsommarväder som, som tur var, inte höll på hela helgen.

Spelade själv en forskare i populationskontrollsministeriet. Váinara utav Sigram. Sigram är den styrande folkgruppen; vi äger landet alltså styr vi dess invånare. Se det lite som nazityskland.

Började väl under fredagen. Efter incheckning och genomgångar fick jag igång min roll rätt så fort, vädret var fullt acceptabelt och jag började spinna på en eller annan tråd. Gjorde mig bekant med lägret och värdshuset, sökte rätt på en eller annan viktig individ.

Nu är det svårt att minnas allt i kronologisk ordning och i ärlighetens namn är alltför ingående berättande långtråkigt så jag ska försöka korta ner det, min natur till trots.

Jag fick tillgång till en dryck som gav mig viss kontroll om jag valde att bruka den. Denna brukade jag på ett antal Sigram eftersom den alv, vid namn Brutus, jag först haft som mål lyckats undkomma våra vakter. Denna alv är därtill en utav mina mer långvariga "försökskaniner". Det blir senare uppdagat vilka jag förgiftat och det utan att jag egentligen fått alltför mycket information. Visade sig att jag varit någon timme för tidigt ute för att mina måltavlor skulle fått någon information utav större vikt.

Vad som även uppdagas är det brev jag skrivit till min tidigare älskare bland folkgruppen Cuvi (som påminner om zigarenare) för att få tag på drycken. Två alviska "livvakter" avslöjar att de egentligen är placerade för att se över Sigrams förfall och vips; Jag blir torterad och utkastad ur gruppen att leva med Cuvi, som krigshärskarinnan så snällt ansåg passade sig!

Knäckt och ensam, ytterst ovillig att förknippas med något så brokigt och opassande som Cuvi, ömkar jag mig själv. Får hjälp utav människor (dessa smutsiga byrackor) att finan skrivdon och papper. Försöker skriva ner en förklaring till mitt handlande. Orcherna kommer. En utav deras halvorcher har varit en utav mina andra "undersökningar" och nu söker dem hämnd.

Itvingad gift och skuren blodig, rafsar jag ihop ett brev på hjälp som totalignoreras. Orcherna är inte nöjda med att jag nedskrev mitt behov av hjälp och tvingar mig lida ytterligare. Gör mig till deras slav. En slav som sakta dör ut i kramper och smärta från deras beandling. Tvingas utropa vad som egentligen pågår inom populationskontrollssministeriet utanför värdshuset inför nästan varenda närvarande individ innan jag slutligen halvdöd säljs till Mohammud, som därmed köpt in mig till Cuvi.
Blir slutligen räddad utav välvilliga alviska magiker, men till vad?

Kan skammen bli större? Kan Váinara återkomma till det stolta Sigram, och hur i helvete ska hon klara sig i Cuvi med både tidigare älskare och försökskaninen Brutus på plats?

Så tråkigt, men så roligt! Vädret har sådan inverkan på livet fortfarande.