augusti 29, 2007

I-landsproblemets slut

Jag känner mig sjukt modig, nu efteråt.

Ja, jag skrev till pojken med stort P och förklarade kort att jag kände intresse för honom. Eller försökte förklara att det var intresse i alla fall och inte kärlek. Man kan inte vara kär i någon man inte känner, insisterar jag på mig själv, vilket alldels säkert är sant. Jag är nog mest kär i försköningen av personen i fråga, vilket jag kom på efter ett samtal med Snigel. Men intresserad är jag absolut och det kan utveckla sig till mer än så.

Dock, ska jag tillägga, så kände han inget mer för mig nu än att jag var rolig och trevlig att tala med. Det innebär att han gärna hör och ser av mig igen, men inte har känslor för mig nu. Det är som jag skrev innan och som han sa " Vi känner ju inte varandra." Vilket jag fullständigt höll med om. Det är inte heller detsamma som att han sa att han kanske får intresse för mig senare, men det gör mig detsamma.

Vad jag blev glad av var att han blev så förstummad. Det tog verkligen tid för honom att smälta det och när han skrev att han satt och var högröd på sin del av tråden, så skrattade jag högt. Dessutom ville han ju träffa mig ändå och ansåg mig vara värd att ha kvar som kontakt och vän så jag är faktiskt nöjd.

Nej, jag talade inte med honom, varken personligen eller över telefon. Han bor långt härifrån och jag är löjligt blyg och förskrämd när det kommer till sådant. Alltså tog jag det över msn.

Nej, jag är inte heller besviken över att han inte alls kunde besvara mina känslor. Tvärtom faktiskt. Han gjorde det så rätt det bara kunde bli. Varför? För att jag slipper pressen det blir av att veta att "om jag bara sköter det här rätt, kanske vi blir ett par" och tro mig, det är en press jag inte behöver.

Visst kommer jag vara nervös ändå första gången jag ser honom efter det här, men jag vet också att det inte kommer vara så underligt som jag kommer inbilla mig just innan själva tillfället. Nu kan jag bara vara mig själv utan att tänka på att bete mig på ett visst sätt och gillar han det så göra han, annars så inte. Men det är mer min stil; göra som vanligt och helt enkelt se vad det leder till, OM det leder till något. Fördelen är dock att han faktiskt vet att jag är intresserad, så blir han detsamama behöver han inte undra. I alla fall inte i nuläget. Men saker kan ju ändras, även för mig.

2 kommentarer:

Anonym sa...

You go, katten! Jag hoppas förstås att allting slutar på absolut bästa sätt för dig. Lycka till, oavsett vad framtiden har att ge.

VildKatt sa...

Jag känner att det blev rätt lyckligt ändå. Liksom "no worries". Känns bra att vara sig själv igen. =D