Dagens I-landsproblem

Hur vet man om man faktiskt har kärlekskänslor i kroppen eller det bara är inbillning? Jag har gjort en deal med en vän till mig som gäller att vi båda ska berätta för våra "tilltänkta" vad vi känner. Nackdelen för min del är att jag lika gärna tror att jag själv inbillat mig som att känslorna är sanna. Ifall det nu finns något som sanna känslor.

Att det är något mer än det vanliga svala intreset har jag väl i och för sig förstått för varför annars skulle jag känna mig så... trägd? Bröstkorgen kramar om mina lungor och det känns emellanåt som om jag inte får luft vid tanken på att skriva till honom och på ett neutralt och pedagogiskt sätt förklara hur saken ligger till utan att säga för mycket. Eller för lite. Samtidigt kände jag mig också miserabel när jag fick höra att han kanske haft sällskap under medeltidsveckan, även om det senare i samtalet verkade som om det var falsklarm. Det måste väl vara tecken på något?

Hu! Tänka sig att jag skulle ha sådana "problem". Eller som Rickard sa:
" Du är alltså mänsklig. " Samt att han kläckte ur sig något med att jag inte verkade vara den personen som kärade ner mig i folk. Åh, så rätt han har! Jag försöker undvika det till varje pris eftersom jag blir så förlamad därefter. Men nu är jag den som jagar så jag får väl bevisa att jag också kan då. Jag önskar bara att jag inte var så förbannat nervös!

Vissa saker blir man visst aldrig äldre kring...